Att gå för sin dröm, och skapa ett rum i stillsamhet

Jag såg framför mig en plats. En plats för stillhet, för närvaro, för ljus. En plats där själen mjukt kan vila. Den platsen kallas idag Stuses Ljusruna. Men innan den kunde bära det namnet, innan det blev ett rum för meditation och eftertanke var det en lada. Full av bråte, damm, rör, gamla bildäck, golvbrädor och spindelväv.

Jag bar och släpade. Meter efter meter med allt som inte längre hörde hemma där. Från platsen som nu heter Stuses Ljusruna och vidare runt gården. Solen gassade och svetten rann, men jag stannade inte upp. För varje steg och varje lyft, kände jag mig närmare det jag ville skapa.

Det var som att det fysiska arbetet blev min meditation. Och sakta öppnade sig ladan till det den var menad att vara, ett stilla rum i ljusets mjuka famn. Idag är Stuses Ljusruna en plats där du får möta tystnaden. En plats där solens strålar silas in genom gamla träbrädor och formar mönster som nästan känns heliga. Här viskar vinden och du får lyssna.

Jag känner en djup tacksamhet över att ha följt min dröm, trots att vägen var dammig och tung. För när vi väljer att lyssna till det som viskar, då får man också kraften att göra det omöjliga möjligt. Gör det du med, gå vägen till din dröm.

Jag bjuder in dig att uppleva denna magi.

Kom till Väsa, till vackra Älvdalen.

Kom till Stuses Ljusruna.

Här väntar stillheten och ljuset och kanske början på din egen dröm.

Med värme,

Carina Hult