Vi människor behöver inte välja- vi kan kombinera!

Jippiee! Jag har klivit in i mitt “nygamla” jobb som fritidsledare på internatet på Älvdalens Utbildningscentrum. Och vet ni… det känns så fint i hjärtat. Eleverna lämnar sina föräldrar, invanda trygghet och börjar gymnasiet på en helt ny ort. Det är mycket som händer på en gång- nervositet, nya möten, förväntningar och ibland oro. Det där med att navigera in i vuxenblivandet är tufft, och att jag då tillsammans med värdefulla kollegor, finns där som en trygg vuxen, en som ser, lyssnar och stöttar, är så viktigt!

Jag bär med mig så mycket erfarenheter i dag. Tidens framfart banar väg genom livets olika åldrar, och jag närmar mig mitt 58:e! Coolt ändå att jag fortfarande bär livet i min famn! Tacksam för det!

Nu till ett minne som bor kvar i mitt stora hjärta!

Flickan i sin egen värld!

Jag minns henne så tydligt.

Flickan som bar hela sin värld inuti och hjärtat som slog lite för hårt, lite för ofta, som om livet redan hunnit bli för stort för henne innan det ens riktigt börjat. Gymnasiet var som hon uppfattade det, ett högt berg! Inte som en möjlighet utan som något hotfullt, som hon inte visste hur hon skulle ta sig igenom. Ångesten försökte leka kurragömma i hennes blick, men gick inte att gömmas undan! Den tyngde hennes axlar, boade in sig i tystnaden mellan orden. Hon försökte, ville så gärna, men stegen var tunga och dagarna fylldes av en oro som inte riktigt gick att sätta ord på. Jag minns speciellt en av alla de gånger vi satt tillsammans, vi bara var i närvaro, trygghet och jag ställde en en stilla fråga:

“Vad tycker du om att göra… på riktigt?”

Det tog ett tag, men efter en stund så kom orden fram... "jag tycker om att måla".

Hon pratade lågt och försiktigt, nästan som att hon inte vågade tro på det själv. Men när vi möjliggjorde för henne att måla och färgerna äntligen fick plats, då hände något. Hennes händer rörde sig på ett annat sätt, andningen blev lugnare och blicken mjuknade. Hon var på en plats där ångesten gick vilse och inte nådde henne. Hon behövde inte prestera, inte förklara, inte vara någon annan. Hon och penseldragen målade tro, och sakta började något i henne växa. Inte över en natt utan som en glittrande känsla av att det fanns något mer, något som var hennes. Ett sätt att uttrycka det hennes mun inte kunde forma. Flickan i sin egen värld öppnade på sitt alldeles egna vis dörrar till livet, en del på glänt, andra vidöppna. Å hon lät mig vara med på mitt alldeles egna vis. En sån gåva!

Jag tänker ofta på flickan i sin egen värld. Hur viktigt det är att bli sedd bortom sin oro. Att någon stannar kvar tillräckligt länge så personen hittar sina egna penseldrag och målar sin egen karta att navigera utifrån. Tack, du flickan i din egen värld, för att jag fick vara besökare en stund i ditt liv.

Med det minnet, och flertalet andra, står jag nu stadigt i mitt eget företag. Jag behöver inte välja bort något, jag kombinerar. Att få jobba som stolt fritidsledare med ungdomar, och samtidigt bygga vidare på det jag själv skapar, det ger en balans som jag uttrycker med mitt favvo-ord... AMAZING.

Jag skickar vidare detta till Dig.

Om du känner dig låg just nu, lite vilsen, trött eller som att saker står still, ge ALDRG upp.

För livet rör sig, även när det känns som att det står still. Det händer saker under ytan som du inte alltid ser.

Så håll i, ta ett steg i taget, andas.

Din stund kommer också.

En stund för Dig.

Kram & solsken // Carina Hult