Den lilla stora människan – om ansvar, ord och valet att se med hjärtat

Ibland känner jag en sorgsenhet inför hur vi människor talar om varandra, inte minst när det gäller politik, åsikter och samhällsfrågor. Orden blir hårda, tonerna skarpa och blicken fastnar vid ytan. En partibeteckning, en åsikt, en rubrik, och vi tror oss veta vem den andre är. Men bakom varje etikett finns en människa. En helt vanlig människa som valt att engagera sig, ta ansvar och göra så gott den kan utifrån sina värderingar och sin bild av världen.

Ofta stannar vi vid det vi ser. Vi väljer att inte ta reda på vad som finns bakom. Kanske för att det går fortare. Kanske för att det är enklare att döma än att förstå. Men bakom varje åsikt finns en livshistoria. Bakom ilska finns ofta rädsla, sorg eller en känsla av att inte bli hörd. Att se det kräver mod, närvaro och vilja, egenskaper som ibland får stå tillbaka i ett klimat där snabba reaktioner belönas.

En gång var vi alla barn. Innan orden blev vapen och tonlägen hårdnade. Då fanns mest nyfikenhet, frågor och ett behov av trygghet. Ingen föds med hat i sitt hjärta. Det formas längs vägen, i möten där vi inte blivit sedda, i erfarenheter som gjort ont, i samhällen där polarisering fått större utrymme än samtal. Lager på lager bygger vi skydd, tills vi ibland glömmer vad som finns innerst inne.

Och då behöver vi ställa oss några ärliga frågor:

Till vilken nytta använder vi våra ord?

För vems skull sänder vi ut misstänksamhet eller elakheter?

Om vi förbehåller oss rätten att vara hårda, vad är det då i oss som gör att vi väljer det, i stället för tystnadens mjuka gåva eller kärlekens mer varsamma språk? Är det en längtan efter att bli hörda, en frustration utan riktning, eller en smärta som ännu inte fått plats att läka?

I det lilla sker det stora. I ett ord vi väljer att inte säga. I en nyfiken fråga i stället för en anklagelse. I ett samtal där vi lyssnar för att förstå, inte för att vinna. Samtidigt pågår så mycket i världen, konflikter, oro och splittring, men också mod, omtanke och människor som varje dag försöker göra rätt trots att det är svårt. Hur vi möter varandra här och nu är en del av den större berättelsen.

Och mitt i allt detta finns våra barn som ser, tar in och lär sig. De lär sig hur vi behandlar varandra när vi tycker olika. Vilken sorts samhälle visar vi dem att vi vill leva i?

Jag tror på den lilla stora människan. Den som kanske inte hörs mest, men som gör skillnad genom sina val. Den som minns barnet hon en gång var och tar ansvar för den vuxna den väljer att vara. Den som vågar se bortom ytan och förstå att kärlek inte är förenat med att vara naiv, det är förenat med att vara modig.

På Carina Hult Utveckling möter jag dagligen människor som vill växa, reflektera och ta ansvar, för sig själva, för andra och för sammanhanget de är en del av. Förändring börjar inte i det storslagna, utan i det mänskliga. I våra ord, blickar, och val.

Om vi väljer kärlek, respekt och samtal, om och om igen, kan vi åstadkomma mer än vi tror. Det ansvaret delar vi alla.

Kärlek = Kärlek