Hej Du Mygga

Du kommer någonstans ifrån...

En hemvist som bara är din, sedan lämnar du ditt bo och tar dig an världen. Med dina spröda, genomskinliga vingar rör du dig förvånansvärt kvickt. Från skorstenens flöjel genom vindens böjelser. Du knackar inte på tidens falnade dörr. Plötsligt är du bara där. Du betraktar mig genom komplexa ögon med mönster av fassett. Du susar omkring mig likt en irriterande varelse utan respekt. Tar kontakt utan att jag bjuder in. Du hör heller inte vad jag säger, för du har ingen hörsel! Men ack så fel jag har. Du känner allt jag uttrycker. Ljudets vågor förtrollar dig, och du vill bara ha mer av mig. Du ser en landningsbana likt ett smörgåsbord. Ställer in siktet och landar i tystnad på ostadiga ben! Utan någon som helst förvarning sticker du till och mumsar av mitt blod!

Hej Du Mygga, din evinnerliga charm gör sig även påmind i en del folk vi möter genom livet. Tröttsamt återkommande med stora gåvor till oss. Hur då? Jo, känner vi att en människa tar blodutsugande kraft från oss, kryper in under skinnet, sticker till när vi minst anar, eller inte ger oss något annat än återkommande moment av irritation.

Då är det dags att öppna dörren på vid gavel, släppa i väg både mygga och folk, och varsamt ta hand om vår egen landningsbana. Det är vi som avgör vem som ska landa och vem som ska flyga någon annanstans! HEJA OSS!