När öppenheten blir för mycket!

Medialitet, högkänslighet och missbruk

Jag vill skriva om de människor jag ofta möter i mitt arbete, personer som fastnat i missbruk. Ofta intuitiva, empatiska och djupt inkännande. De känner in rum, stämningar och andras känslor. De bär ofta en inre kontakt med något större, men saknar språk eller trygghet kring vad det är. Inte sällan har de en djup medial öppenhet, ett stort hjärta och en enorm känslighet. Just den öppenheten kan vara svår att bära i en värld som inte alltid förstår. I brist på förståelse eller stöd fastnar de i ett flyktbeteende som leder till självbedövning i form av missbruk. Inte för att de vill förstöra sina liv, utan för att de försöker överleva sin öppenhet.

Att leva med ett öppet sinne i en sluten värld

Att vara medialt öppen är inte alltid ett val. För vissa är det en medfödd egenskap, att känna mer, förstå mer, bära mer. Men om du växer upp i en miljö där det inte finns utrymme för det du uppfattar, där känslighet ses som svaghet eller där andlighet förlöjligas eller skräms bort, vad gör du då? Många stänger ner. Andra försöker anpassa sig. Men vissa försöker bedöva. Alkohol, narkotiska preparat, överkonsumtion, destruktiva relationer, allt kan bli ett sätt att försöka stänga av det som aldrig blev förstått. För det är smärtsamt att känna så mycket, särskilt om du inte vet hur du ska hantera det du känner.

Medialitet + högkänslighet = dubbel sårbarhet

Det är viktigt att vi förstår att medialitet och högkänslighet ofta går hand i hand. En medial person är inte bara ”öppen uppåt”, utan också åt alla håll. De känner snabbt in stämningar och människor, påverkas av energier, har ofta stark intuition och drabbas hårt av obalanser.

När det inte ges ett tryggt uttryck eller får vägledning, kan det skapa ångest, utmattning, känslomässig överbelastning, och ibland beroende. Det är inte ovanligt att de mest öppna människorna bär det tyngsta missbruket. Och att det inte handlar om att vilja fly från livet, utan att de saknar redskap att leva i det.

Vi behöver prata om detta, utan att döma

I många sammanhang pratar vi om missbruk som ett problem att lösa, men vi måste också börja se den existentiella smärtan bakom. Den andliga ensamheten och den mediala förvirringen. Vi behöver prata om att vissa människor brukar alkohol och/eller andra droger för att stå ut med att känna, inte för att de vill vara berusade. Vi behöver förstå att det också finns en annan grupp bakom beroendet. De öppna, de inkännande, de mediala. Vi behöver lyfta fram deras berättelser, utan skam och fördomar.

Samtalet som öppnar hjärtat

När vi får prata öppet om vår medialitet, när vi får sätta ord på det vi känner och uppfattar, då händer något. Det ickedömande samtalet blir som ett ljus i mörkret. Där någon äntligen säger: ”Det är inget fel på dig. Du är inte för mycket. Du är bara öppen.”

Det är först när vi kan möta medialitet med respekt och förståelse som läkningen kan börja. När vi slutar se det som ”flum” eller ett tecken på psykisk instabilitet, och i stället ser det som en del av den mänskliga upplevelsen. Då får också de som kämpar med beroende ett nytt sätt att förstå sig själva.

När man flyr, och lever genom andras energi

I vissa fall ser vi att människor som under lång tid har försökt fly sin känslighet, smärta eller trauma, till slut kliver in i sin egen verklighet. Det kan börja som ett andligt uppvaknande eller en längtan bort från det fysiska. Men om det sker utan förankring i kroppen, utan närvaro i nuet, kan det växla över till en existentiell frånvaro.

De är kvar här, men ändå inte.

Och när du som människa inte längre riktigt är i din kropp, i din egen energi, så behöver du något att livnära dig på, som ett sätt att överleva. Ofta börjar dessa människor omedvetet ta in, och leva genom andra människors energi. Det kan se ut som beroende av uppmärksamhet, närhet, drama eller andras känsloliv. Det är inte ovanligt att högkänsliga personer i obalans använder andra som energikälla, särskilt om de inte lärt sig att grunda eller transformera energier.

Att hämta hem sig själv

Det här är inte något att känna skam eller skuld för. Tvärtom. Det är en viktig påminnelse om att medialitet och andlig öppenhet alltid behöver stöd i att få vara jordad, trygg och medveten. Att vi behöver lära oss att vara i kroppen, i vår vardag och i kontakt med oss själva.

Först då kan vi vara kanaler för ljus, inte speglar för andras livsenergi.

Det är därför det ickedömande samtalet är så avgörande. När vi vågar möta dessa upplevelser med öppenhet i stället för rädsla, skapar vi utrymme för människor att förstå sig själva, och ta steg mot inre läkning.

En tanke

Vi behöver skapa fler rum där medialitet får vara en naturlig del av samtalet om missbruk. Där vi inte enbart pratar om den kidnappade hjärnan, utan också om själen. Där vi vågar lyssna på dem som varit tysta för länge, för att ingen orkat tro på deras upplevelser. Ett samtal där vi inte dömer, utan förstår. Där vi inte riktar strålkastaren mot problemen, utan lyssnar till berättelserna bakom. Där medialiteten inte ses som ett problem, utan som en möjlig väg hem.

Med öppenhet och hjärta,

Carina Hult

Carina Hult Utveckling